89. Integritetskontroll av pålar med stötvågsmätning

Ingemar Hermansson, Jan Romell och Carl-John Grävare, 1992
Pålar med väldefinierade skador har undersökts med stötvågsmätning i två etapper, såväl med low-strain som med high-strain test. De engelska uttrycken syftar på den påkänningsgrad som alstras i pålen av stötvågen. Stötvågen som studeras alstras i low strain test med hjälp av en handslägga, medan en tung hejare används i high-strain test. I första fallet erhålles en accelerationssignal som integreras till partikelhastighet. I andra fallet studeras både kraft och partikelhastighet hos pålen.

Vid en jämförelse mellan resultat från low-strain test från första och andra etappen bör
påpekas att både mätutrustning och utvärderingsmetoder utvecklats i mellantiden.

I första etappen testades pålar med sektionsminskningar med mycket liten utsträckning i pålens längdriktning. Dessa skador var svåra att upptäcka, speciellt om inte någon betydande deformation ägde rum i det aktuella snittet.

I andra etappen provades istället pålar med mer långsträckta sektionsminskningar för att försöka efterlikna mer realistiska skador. Dessutom provades tre pålar, försedda med olika skarvtyper, ined low-strain test. Idén med försöket med olika skarvtyper var att studera om en stötvåg alstrad av en handslägga förmår tränga igenom en pålskarv.

Försöken visar att stötvågens längd och stigtid är av betydelse vid båda försöksmetoderna. En kort puls bör eftersträvas för att exempelvis inte reflexvågor från sektionsförändringar skall överlagras av den nedåtgående vågen och på så vis "släcka ut" en skada. Denna omständighet bedöms vara den troliga orsaken till att bedömningen av betafaktorn, skadans omfattning, i den första etappen inte blev korrekt. En relativt stor areaminskning, som en tredjedel av tvärsnittet på 0,5 m längd, visade sig vara svår att upptäcka med high-strain test.


Rapporten går att läsa och ladda ner här.

R89.pdf
Uppdaterat 2014-02-05